hanois

När jag lyssnar på en sorglig låt, försöker jag alltid "göra mej själv" ledsen, jag börjar tänka på saker som varit förut och saker som jag saknar. Samma gäller sorgliga filmer. Jag vill vara ledsen tillsammans med filmen, eller sucka och gråta över varför jag inte har dendär perfekta killen att vara med. Så har jag alltid gjort. Jag har alltid känt att något fattas i mitt liv, om det så gäller saknad efter en pojke,problemsamma vänskaper eller familjeproblem, alltid har jag klagat.

.. idag hade jag trots allt en mycket sällsynt Ahaa!-upplevelse. Jag har inget (knack i trä) att klaga över, inget att va ledsen för. Alla bitar sitter på sin plats. Konstit, när man ser på en snyftig,alltför kärleksfull film, och märker att man egentligen inte har något att gråta över. Hmm. Scary. Hoppeligen e det inte lugnet före stormen, utan bara lugnet.

Dessutom har jag flyttat från det ruttna Ekenäs, för att hitta en hög men underbara vänner och härliga upplevelser.

Börjar kanske så småningom bli lite tjatigt, men what the hell, jag kan ju väl få skryta så länge jag har något att skryta över
..
Jag älskar mitt liiv!