hanois

När jag tidigare idag tog en promenad till posten, via "stan", fick jag en underligt nostalgisk känsla. Fast det regnade lite smått, och vädret var som allra ruskigast, så kunde jag inte låta bli att känna en viss saknad efter att bo här igen. Visst, att flytta bort e det bästa jag gjort i hela mitt liv, och det e härligt att få upptäcka nya ställen och framförallt nya mänskor. Men medan jag gick längs kungsgatan, över torget, genom parken, förbi sportplanen och sist förbi gymnasie.. vällde minnen från olika händelser med olika mänskor in i min hjärna. Allt man fått vara med om, alla goda tider med flickorna. Det känns så otroligt nära, men ändå så långt borta.
Tillsammans har vi skrattat, festat, gråtit, pratat, tröstat varandra och gjort precis allt! Känns som om en stor del av mitt hjärta har tagit sitt pick och pack och flyttat bort från mej. Att sen bara få se vissa av dessa härliga varelser någon gång inom några månader, och en av dem inte alls, känns så totalt hemskt att jag inte ens vill tänka på det. Vi har varit med varandra så tätt så många år, och nu plötslit ska man skapa nya relationer, få nya vänner och ett helt nytt liv?!
Jag vet trots allt att ingen nånsin kommer att kunna ta platsen i mitt hjärta som dessa flickor har, ni e my girls. Jag älskar er<3

Som sagt, det blev en mycket nostalgisk promenad, tydligen framkallar alla små hörn och knutar i denna stad minnen från tider som varit och saker man gjort. Allt känns så otroligt avlägset.



Det här e mina flickor <3